Tänk om jag hade haft turen att vara med någon som du?
Tänk om det alltid kunde vara vår?
Helt fantastiskt!
Det har varit en sådan där dag
Som får en att börja tänka.
Just nu i detta ögonblick känns det mesta jobbigt. Kankse det aldrig har kännts så hopplöst? Fast ändå på något konstigt vis känns det bra.
Jag åkte till mina föräldrar i dag för att fira min kusin som fyller år. Min morbror som jag inte har haft kontakt med på typ 10 år pga. knäppa familjeförhållanden var där. Jag har tänkt länge på att försöka lappa ihop vår relation eftersom jag vet hur mycket det skulle betya för min mamma och för att en dag försvinner personer ur ens liv och då är det för sent att göra någonting åt saken.
Dessvärre kom cancer in i bilden, har blev sjuk men sedan frisk igen. Men nu är han sjuk igen och det ser inte bra ut. Jag tror att jag inners inne i mitt hjärta har förlåtit honom, alla är värda en andra chans? Jag vill lappa ihop vår relation och ha en sista fin tid tillsammans, men det känns så fruktansvärt hårt.
Jag och mamma stod i köket och grät ikapp. Fy fan.. Det är hårt, riktigt jobbigt, jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket men det är klart att det känns.
Den senaste 2 veckorna har faktist varit ganska tuffa, det har varit mycket på jobbet och med mycket stress vilket har påverkar humöret hos mig och hos andra. Det är mycket på gång just nu men jag hoppas och tror att det är en procedur som kommer att leda till någonting bra! Jag hoppas och tror lite det också!
Jag har gått upp 5 kg, med andra ord allt det som jag krigade som fan för att gå ner i höstas. Så nu är jag varken smal eller vältränad längre, det går fort! Det suger, hårt! Men det är bara jag själv som kan påverka det men jag är uppriktigt sagt förbannad som fan på mig själv för det! Sedan så spelar det ingen roll vad andra säger för jag ser det och jag känner det!
Aki abstinens! I dag var värsta dagen på dessa 2 månader! Jag sitter och tittar på min bror och hans familj, fan.. Vi skulle ju ha försökt börja skaffa barn det här året.. Eller i alla fall början på nästa. Inte blir det bättre när min morfars sambo säger att "tänkt när du har en egen en dag" och min första tanke är att jag kanske aldrig får en. Vad fan kom igen! Jag är bara 20! Men jag känner mig som 30! Men det är speciellt när någonting sådanthär inträffar och man verkligen skulle behöva någon att ligga med i sängen, berätta om alla ens känslor, gråta inför och bara krama om och bli omhållen hela natten, är. Som jag saknar han. Så saknar jag hundarna så otrooligt mycket!
Inte blir det bättre när jag får reda på att Aki och Jenny (ironiskt att vi har samma namn) umgås! Det känns väl inte helt ok måste jag faktist få säga! Jag blir illamående och spyr nästan när jag tänker på det! Efter samtalet som hon och jag hade så kan jag inte förstå det och vill ja, spy!
Nä fy.. Tankarna bara snurrar! Jag måste få stanna upp lite känner jag, det är lite för mycket på en gång!
Jag hatar att erkänna det och trots att det är fullkomligt normalt och (ja det skulle ju ha varit jäkligt konstigt om jag inte mådde lite dåligt i den här situationen) jag behöver få sörja Aki (det är nog faktist svartsjukan som är värst) så vill jag ju inte må dåligt! Jag ville ju få leva mitt egna singel liv och allt det men fan redan efter 2 veckor började det ju kännas meningslöst!
Jag är ju livrädd för att bli just sårdad, utnyttjad, övergiven och ensam och att inte hitta mitt livs kärlek som jag kan lita på och allt det och skaffa barn. Alla människor är nog rädda för det. Kanske är det också lite tjusningen med livet. Vad vet jag, vad vet du?
Fast vad.. Jag älskar mig själv (yes I do) och jag har en fantastisk familj och fina vänner! Kärlek, familj, vänskap precis som min tatuering. De 3 viktigaste sakerna, kärleken. Tja, det finns ju faktist inget som talar för att jag inte skulle hitta "någon" men ja man vet faktist aldrig, haha tyvärr! Jag önskar liksom inte ens min värsta fiende att vara ensam.
Fast vad det suger att min fantastiska positiva energi som jag har haft de senaste månaderna har sinat ut lite! Sätta sig i solen, ta en kaffe och umgås med vänner ska nog råda bot på det hela. Jag har faktist jobbat lite för mycket den senaste tiden och ska faktist ta det lilla lugna! Det är ju liksom inte helt normalt att vara 100% glad jämt! Upptjack? Njaa.
Nej fy så djupt det blev nu! Om ni har orkat läsa! ;) I bland är det skönt att få skriva av sig faktist. Allt löser sig, min inställning. Le lite för fan! (Min nya motto som flitigt har används den senaste tiden! ^^)
(Det jag tror verkligen gör min ledsen är att min morbrors cancer, det kanske inte löser sig och jag ser ingen mening med det. Jag brukar tro att allt har en mening, fast vad är meningen med det??)
Nej nu ska jag sova! God natt!
Lyckan, kärleken och meningen med livet??
Vänner kommer, vänner går, och vissa består.
Människor föds och människor dör. Det är alltid glädjefyllt när ett nytt liv kommer till världen och alltid jobbigt när någon försvinner ur våra liv för alltid. Fast vem vet, himlen kanske finns? Jag hoppas..
Alla undrar vi samma sak, vad är meningen med livet? Att träffa en person (ens självfrände) och skaffa familj, men först "leva runt" lite, festa, resa, skaffa en karriär och sen!
Det låter ju helt fantastiskt underbart! Jag är livrädd för att aldrig få det, jag trodde att jag hade träffat rätt! Fast jag tror dock fortfarande att det var rätt person men fel tidpunkt.
Jag ligger här en lördagkväll klockan är runt 23 på kvällen, och tänkter på livet. Vad går livet ut på? Vad är igenkligen meningen med livet? Vi föds, vi lever, och vi dör. Allt där i mellan? Spelar det någon roll för "eftervärlden" för det är samma där, födas, leva, dö.
Jag vet inte helt säkert, men jag tror på något sätt att det är att fortsätta kämpa för att nå sina mål. För mål, det kommer man alltid att ha. Det finns alltid någonting som man vill uppnå.
Kärleken
I dag vaknade jag upp hos en kille som jag känt ett par månader (vi har inte haft sex btw) och undrar fortfarande om det bara handlar om just sex eller vad det är?
Kärleken skrämmer mig. Mycket. Jag har levt så tryggt! Ingen kille har kunnat såra mig, eller utnyttja mig eller på något sätt kunnat "komma åt mig" för jag hade ju liksom redan min!
Men nu.. Aj aj. Jag har bara litat på två män utanför min familj i hela mitt liv, att dem inte ska göra mig illa, och det är Fredrik och det är Aki. Alla andra män är läskiga lömska typer med penisar!
När jag blev singel så tänkte jag att shit, fan vad coolt! Jäklar vad jag ska ligga runt! Men attans! Jag är förhållande typen, skiiit också! Sen så är jag ju också planeringstypen, förstås..
Om det bara vore så enkelt att jag ligger runt, festar och fokuserar mig på min karriär och på mig själv såklart i vi säger 4 år och sedan träffar mr. right och lever lycklig i alla mina dagar! Om det vore så enkelt, jäklar vad bra det hade varit då! Jag (vill ieförsig verkligen inte vara i ett förhållande nu) vågar inte chansa och undrar om jag någonsin kommer att kunna göra det, för jag litar inte på män och verkligen inte på killar! Fy fan vad obehagliga ni är ibland! Speciellt de i min egen ålder! Brr!
Lyckan
Just nu känner jag mig ändå tillfreds med livet, självklart hade det kunnat vara lättare! Men det goda, fina och roliga i livet väger upp mot det som känns jobbigt.
Typ som.. Mitt jobb (haha alltid jobbet) är stressigt och påfrestande, jätte mycket ansvar och jag känner en otrolig press på mig men.. Det är fantastiskt roligt, utvecklande (jag skojar inte varje dag) och jag har sådana fantastiskt otroliga möjligheter att verkligen kunna komma någonstans. Så även fast jag inte tycker att det är så jäkla kul att dammsuga konferenrum alla dagar så är det ändå helt ok! För sen lämnar jag av dammsugaren i förrådet och går in i köket och tar en (ljuvlig) kopp kaffe med mina sköna kollegor. Typ.
I dag var jag och firade min morbror Tommy som har fyllt år, busade med min lilla kusin och höll i familjens senaste tillskott! Tommy är så otroligt stolt över mig och det märks!
Min andra morbror kom också förbi.. Han har cancer och kommer förmodligen inte att klara det, han hade cancer för några månader sen men den kom tillbaka. Läkarna sa 50/50 men sen såg det ännu mörkare ut. Då är man där, ger honom två kramar och ångrar att man inte försökte lappa vår relation tidigare.
Jag ser ju på min mamma hur jobbigt hon tycker att det är, men trots det kan hon fortfarande le och jag är säker på att hon känner lycka över det fina som hon har i livet. Min starka, fina och helt otroliga mamma, bäst.
Men vad är då lycka? Vissa dagar är lycka ett leende från rätt person, berömm från chefen eller den där goda koppen kaffe. Lycka för mig är helt klart min familj (haha och ja, kaffe såklart!)
Jag tror inte att man blir lyckligare för att man tjänar en massa pengar, är gift och har allt vad en "vanlig Svensson" kan önska sig. Jag tror att lycka är de där ögonblicken. Så självklart att lära sig att uppskatta sig själv, andra och bara saker och ting.
Sen som Fredde kommenterade, i bland känns det lättare och ibland känns det svårare, det är ju liksom bara så som det är!
Men ögonblicken. The moments hehe. Le lite, tänkt efter lite och njut för oavsett vad meningen med livet är, om det ens finns någon mening, så kan du faktist aldrig veta hur morgondagen eller ens nästa sekund kommer att se ut.
Som ett oskrivet blad och visst är det ändå lite spännande? Haha fast väldigt frustrerande och ibland lite oroande.
God natt!
4 år sedan / 1 månad sen
För 1 månad sen kom jag hem från Gran Canaria, det var alla hjärtans dag. Jag och Aki tog beslut om att ta beslut.
Nu 4 år senare är det inte en förlovningsring på mitt vänstra ringfinger. Nu 1 månad senare är jag singel.
Jäkoar, singel, jag! Otrygg? Kastas ut i världens, busigt! Kollade bilderna fån Barcelona och dam! Fan jag är ju rätt så snygg ändå! Även fast jag har gått upp 3 kg den senaste månaden.. Brr. Lätt åtgärat dock!
Livet känns bra, jag känner mig fri och faktist lycklig. Fri. Men rädd som bara den, oroad inför framtiden. Men vad som inte dödar dig gör dig starkare har jag hört! Nu vill jag verkligen bara ha en egen lägenhet (haha eller om jag flyttar ihop med bögen på jobbet, det skulle vara nice!)
Men ja svartsjukar smyger sig på.. Känner mig ganska så utblottad, har liksom inte ens tvättat mina egna uinderkläder den senaste månaden.. Jobbigast är det med hundarna, såklart. Phu.
Men jag krigar på! Inte någonting ont som inte har någontig gott med sig va?
Det är ju faktist god tid för mig att förändra allt som jag är missnöjd med. Fokusera på MIG på Jenny Maria Karlsson.
Men! Ett eget boende har ju underlättat, massor!
Drömmar brr
Vaknade i morse, och grät! Jag drömmde att Fredde dog och att jag satt där på hans (skitkonstiga) begravning med en massa folk och mådde så jäkla dåligt.
Brrr.
Fy vad jag grät, stackars Aki fick chocken!
Hm!
Fixering
?
Det är tokigt hur man prioterar i bland!
Vissa dagar...
Man får njuta av de stunderna då kan känner ett visst lugt över framtiden. Men visst jag är skiträdd. Skiträdd för att allt bara ska brista. Att jag inte kommer in på någon skola, att mina scheman krockar med varandra i sommar, att vi inte får lägenheten, att vi inte har råd att ta lägenheten!
Tänk om jag inte får något barjobb och glömmer bort allt?
Det tjänar ingenting till att oroa sig. Som i förrigår. Jag låg i soffan och sneglade lite på mig kropp som har blivit dessu fylligare den senaste tiden. Men jag tittade på den och log lite grann. Som jag sa till Aki kvällen efter. Jag har kommit till insikten att jag inte hatar min kropp. Jag har accepterat den som den är och älskar den, men jag ska fortsätta att kämpa med träningen ändå! Jag tjänar ingenting på att förbjuda mig själv att äta saker, då vill jag bara ha det ännu mer!
Självklart vill jag bli mer vältränad och självklart vill jag bli smalare och känna mig friskare. Men jag jag vill inte bli som jag var innan Spanie resan. Då fick jag dåligt samvete för att äta minsta onyttigt. Men ja, jag kommer fortfarande att vara hon som väljer fullkorn framför vanligt bröd, och dricker vatten till maten! För jag tycker att fullkornbröd är godare än vanligt bröd och vatten är gott och livsviktigt!
Det känn bra att gå från gymmet (riktigt bra faktist) och känna att kroppen har fått jobba! Men det är gott med choklad också! Men man kan inte äta godis varje dag, det mår kroppen inte bra av och jag vet att om jag ska uppnå mina mål om att börja plugga igen och att starta mitt egna företag, då måste min kropp må bra. Jag måste må bra! :)
Spanie resan var något sjukt bra för mig! Mitt självförtroende växte och jag fram för allt växte som människa! För första gången i mitt liv kom jag in i en helt främmande grupp människor och jag blev accepterad, för den jag är! Trots min perversa humor och kanske inte allt för seiga look alla gånger. Men det spelar ingen roll. För jag växte och nu vet jag att det är ok för mig att vara mig själv.
När jag står bakom baren. Då känner jag mig så lycklig! Alla borde prova det någon gång i sitt liv!
Jag måste
Det här är inte ett försök att starta någon aggresiv konversation över internet och via sms, jag vill kunna prata med dig. För jag är trött på att bli bortstött.
I går gav jag upp sådant som betyder mycket för mig för att fixa det med dig. Men det kändes som om att det inte ens betydde någonting för dig.
Jag vet inte vad jag har gjort för fel? Du borde veta vid det här laget att jag alltid finns där för dig, vad det är gäller och hur dumma jag kan tycka att vissa val är. Det spelar ingen roll för mig.
Alla mina vänner borde veta det, för jag har sagt det till dem. Jag finns alltid här för Er, oavsett vad. Vilken tid som helst på dygnet. Jag vill inte att någon ska må dåligt och helst skulle jag vilja att man aldrig hade något dåligt att tala om.
Hur kan ni inte lita på mig? Tror ni att jag skulle dömma Er eller berätta för andra? Efter vad ni vet om mig så borde ni fatta att det aldrig skulle kunna hända.
Jag är bara vän med människor som jag verkligen älsklar, folk som jag kan se framför mig stå på mitt bröllop i och hålla tal. Människor som betyder någonting för mig.
Men det känns ibland som om att jag inte betyder någonting för någon. Jenny, ja men naaw. Hon passar ibland. Jag blir nästan aldrig medbjuden eller ens får ett liten meddelande då och då. Jag känner mig så jävla ouppskattad och tänker hur fan ska vilt främmande människor kunna tycka om mig om inte ens mina egna vänner gör det?
Det känns skit att åka i väg på mitt livs största resa och vara oroa mig för vad de där hemma igenkligen tycker om mig. Jag vill inte behöva ens tänka på det.
I dag vill jag bara vara glad, men i stället tänker jag på detta.
Jag vet att ni är upptagna. Man har sitt egna, skola, jobb, kärlek och allt vad det är. Men det jag vill är ärlighet. Om ni tycker någonting om mig, säg det till mig. För det gör jag till Er.
Det känns jävligt tufft och jag känner mig något otroligt omogen om skriver detta. Men jag måste för annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det. Jag vill inte få någon att må dåligt men jag försöker förstå.
Det känns som om att varje gång jag berättar hur jag känner så får jag bara skit för det. Kanske ni inte vill se mig igen? Det skulle suga, men hellre det än att bry sig så, så mycket om folk som skiter i mig. Jag hoppas att jag har fel och att ni bara är upptagna. Det hoppas jag verkligen. Men om det inte är så. Säg det till mig i stället.
Vänner
Om man inte helhjärtat kan säga "jag älskar dig" och få ett lika helhjärtat "jag älskar dig" tillbaka, är man verkligen riktiga vänner så?
Dem jag kallar för mina vänner är personen jag verkligen älskar.
Sist jag kollade skulle en vän verligen bry sig om dig. Vänner ska kunna lita på varandra och säga vad det tycker! Det är precis som vilket förhållande som helst. Utan tillit kommer det aldrig att funka.
Man brukar säga att en riktig vän är den som vet alling om dig och ändå vill vara med dig.
Så vill jag ha det, jag vill bara ha riktiga vänner omkring mig. Den som håller din hand när du gör din första tatuering, eller den som orkar lyssna när allting känns hopplöst. Den som litar på dig och som du kan lita på Samtidigt den som du kan ligga i soffan med, äta choklad och bara skratta med åt allt och ingenting.
Åhh
Vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt bort, till solen.. Sen när jag kommer tillbaka till Sverige är snön borta. Det skulle vara perfekt!.....
Men vad f!!
Prutt
Ahh!
Kombinerar man det med värme kan det bara bli bra!
Ibland..
Men varför igenkligen?
Men till den riktiga frågan.. Hur ska man göra?
VÅR! Eller?
För livet räknas
Har lärt mig att man måste alltid se framåt. Hur tufft livet än har varit, hur tufft livet än är så måste man ständigt blicka framåt och bara hoppas att allting kommer att lösa sig och allt kommer att bli bättre. För framtiden finns alltid och det är upp til var och en att ta tag i den- varge sekund är en del av livet och varge sekund räknas..