JennyAPBT

Som får en att börja tänka.

Just nu i detta ögonblick känns det mesta jobbigt. Kankse det aldrig har kännts så hopplöst? Fast ändå på något konstigt vis känns det bra.

Jag åkte till mina föräldrar i dag för att fira min kusin som fyller år. Min morbror som jag inte har haft kontakt med på typ 10 år pga. knäppa familjeförhållanden var där. Jag har tänkt länge på att försöka lappa ihop vår relation eftersom jag vet hur mycket det skulle betya för min mamma och för att en dag försvinner personer ur ens liv och då är det för sent att göra någonting åt saken.

Dessvärre kom cancer in i bilden, har blev sjuk men sedan frisk igen. Men nu är han sjuk igen och det ser inte bra ut. Jag tror att jag inners inne i mitt hjärta har förlåtit honom, alla är värda en andra chans? Jag vill lappa ihop vår relation och ha en sista fin tid tillsammans, men det känns så fruktansvärt hårt.

Jag och mamma stod i köket och grät ikapp. Fy fan.. Det är hårt, riktigt jobbigt, jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket men det är klart att det känns.

Den senaste 2 veckorna har faktist varit ganska tuffa, det har varit mycket på jobbet och med mycket stress vilket har påverkar humöret hos mig och hos andra. Det är mycket på gång just nu men jag hoppas och tror att det är en procedur som kommer att leda till någonting bra! Jag hoppas och tror lite det också!

Jag har gått upp 5 kg, med andra ord allt det som jag krigade som fan för att gå ner i höstas. Så nu är jag varken smal eller vältränad längre, det går fort! Det suger, hårt! Men det är bara jag själv som kan påverka det men jag är uppriktigt sagt förbannad som fan på mig själv för det! Sedan så spelar det ingen roll vad andra säger för jag ser det och jag känner det!

Aki abstinens! I dag var värsta dagen på dessa 2 månader! Jag sitter och tittar på min bror och hans familj, fan.. Vi skulle ju ha försökt börja skaffa barn det här året.. Eller i alla fall början på nästa. Inte blir det bättre när min morfars sambo säger att "tänkt när du har en egen en dag" och min första tanke är att jag kanske aldrig får en. Vad fan kom igen! Jag är bara 20! Men jag känner mig som 30! Men det är speciellt när någonting sådanthär inträffar och man verkligen skulle behöva någon att ligga med i sängen, berätta om alla ens känslor, gråta inför och bara krama om och bli omhållen hela natten, är. Som jag saknar han. Så saknar jag hundarna så otrooligt mycket!

Inte blir det bättre när jag får reda på att Aki och Jenny (ironiskt att vi har samma namn) umgås! Det känns väl inte helt ok måste jag faktist få säga! Jag blir illamående och spyr nästan när jag tänker på det! Efter samtalet som hon och jag hade så kan jag inte förstå det och vill ja, spy!

Nä fy.. Tankarna bara snurrar! Jag måste få stanna upp lite känner jag, det är lite för mycket på en gång!

Jag hatar att erkänna det och trots att det är fullkomligt normalt och (ja det skulle ju ha varit jäkligt konstigt om jag inte mådde lite dåligt i den här situationen) jag behöver få sörja Aki (det är nog faktist svartsjukan som är värst) så vill jag ju inte må dåligt! Jag ville ju få leva mitt egna singel liv och allt det men fan redan efter 2 veckor började det ju kännas meningslöst!


Jag är ju livrädd för att bli just sårdad, utnyttjad, övergiven och ensam och att inte hitta mitt livs kärlek som jag kan lita på och allt det och skaffa barn. Alla människor är nog rädda för det. Kanske är det också lite tjusningen med livet. Vad vet jag, vad vet du?

Fast vad.. Jag älskar mig själv (yes I do) och jag har en fantastisk familj och fina vänner! Kärlek, familj, vänskap precis som min tatuering. De 3 viktigaste sakerna, kärleken. Tja, det finns ju faktist inget som talar för att jag inte skulle hitta "någon" men ja man vet faktist aldrig, haha tyvärr! Jag önskar liksom inte ens min värsta fiende att vara ensam.

Fast vad det suger att min fantastiska positiva energi som jag har haft de senaste månaderna har sinat ut lite! Sätta sig i solen, ta en kaffe och umgås med vänner ska nog råda bot på det hela. Jag har faktist jobbat lite för mycket den senaste tiden och ska faktist ta det lilla lugna! Det är ju liksom inte helt normalt att vara 100% glad jämt! Upptjack? Njaa.

Nej fy så djupt det blev nu! Om ni har orkat läsa! ;) I bland är det skönt att få skriva av sig faktist. Allt löser sig, min inställning. Le lite för fan! (Min nya motto som flitigt har används den senaste tiden! ^^)

(Det jag tror verkligen gör min ledsen är att min morbrors cancer, det kanske inte löser sig och jag ser ingen mening med det. Jag brukar tro att allt har en mening, fast vad är meningen med det??)

Nej nu ska jag sova! God natt!