Jag måste
Jag vet att timingen är usel och att jag inte borde och jag känner ånest över det för jag cill inte att någon ska må dåligt, men jag måste för jag kan inte sluta tänka på det.. För att jag får inte tag på dig. Du sitter hellre med en främmande människa i ett rum och pratar i flera timmar än med mig. Du svarar inte på mina meddelanden eller samtal eller lägger av telefonen nä jag ringer. Vet du hur det känns? Man känner sig så ivägen och bara helt värdelös..
Det här är inte ett försök att starta någon aggresiv konversation över internet och via sms, jag vill kunna prata med dig. För jag är trött på att bli bortstött.
I går gav jag upp sådant som betyder mycket för mig för att fixa det med dig. Men det kändes som om att det inte ens betydde någonting för dig.
Jag vet inte vad jag har gjort för fel? Du borde veta vid det här laget att jag alltid finns där för dig, vad det är gäller och hur dumma jag kan tycka att vissa val är. Det spelar ingen roll för mig.
Alla mina vänner borde veta det, för jag har sagt det till dem. Jag finns alltid här för Er, oavsett vad. Vilken tid som helst på dygnet. Jag vill inte att någon ska må dåligt och helst skulle jag vilja att man aldrig hade något dåligt att tala om.
Hur kan ni inte lita på mig? Tror ni att jag skulle dömma Er eller berätta för andra? Efter vad ni vet om mig så borde ni fatta att det aldrig skulle kunna hända.
Jag är bara vän med människor som jag verkligen älsklar, folk som jag kan se framför mig stå på mitt bröllop i och hålla tal. Människor som betyder någonting för mig.
Men det känns ibland som om att jag inte betyder någonting för någon. Jenny, ja men naaw. Hon passar ibland. Jag blir nästan aldrig medbjuden eller ens får ett liten meddelande då och då. Jag känner mig så jävla ouppskattad och tänker hur fan ska vilt främmande människor kunna tycka om mig om inte ens mina egna vänner gör det?
Det känns skit att åka i väg på mitt livs största resa och vara oroa mig för vad de där hemma igenkligen tycker om mig. Jag vill inte behöva ens tänka på det.
I dag vill jag bara vara glad, men i stället tänker jag på detta.
Jag vet att ni är upptagna. Man har sitt egna, skola, jobb, kärlek och allt vad det är. Men det jag vill är ärlighet. Om ni tycker någonting om mig, säg det till mig. För det gör jag till Er.
Det känns jävligt tufft och jag känner mig något otroligt omogen om skriver detta. Men jag måste för annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det. Jag vill inte få någon att må dåligt men jag försöker förstå.
Det känns som om att varje gång jag berättar hur jag känner så får jag bara skit för det. Kanske ni inte vill se mig igen? Det skulle suga, men hellre det än att bry sig så, så mycket om folk som skiter i mig. Jag hoppas att jag har fel och att ni bara är upptagna. Det hoppas jag verkligen. Men om det inte är så. Säg det till mig i stället.
Det här är inte ett försök att starta någon aggresiv konversation över internet och via sms, jag vill kunna prata med dig. För jag är trött på att bli bortstött.
I går gav jag upp sådant som betyder mycket för mig för att fixa det med dig. Men det kändes som om att det inte ens betydde någonting för dig.
Jag vet inte vad jag har gjort för fel? Du borde veta vid det här laget att jag alltid finns där för dig, vad det är gäller och hur dumma jag kan tycka att vissa val är. Det spelar ingen roll för mig.
Alla mina vänner borde veta det, för jag har sagt det till dem. Jag finns alltid här för Er, oavsett vad. Vilken tid som helst på dygnet. Jag vill inte att någon ska må dåligt och helst skulle jag vilja att man aldrig hade något dåligt att tala om.
Hur kan ni inte lita på mig? Tror ni att jag skulle dömma Er eller berätta för andra? Efter vad ni vet om mig så borde ni fatta att det aldrig skulle kunna hända.
Jag är bara vän med människor som jag verkligen älsklar, folk som jag kan se framför mig stå på mitt bröllop i och hålla tal. Människor som betyder någonting för mig.
Men det känns ibland som om att jag inte betyder någonting för någon. Jenny, ja men naaw. Hon passar ibland. Jag blir nästan aldrig medbjuden eller ens får ett liten meddelande då och då. Jag känner mig så jävla ouppskattad och tänker hur fan ska vilt främmande människor kunna tycka om mig om inte ens mina egna vänner gör det?
Det känns skit att åka i väg på mitt livs största resa och vara oroa mig för vad de där hemma igenkligen tycker om mig. Jag vill inte behöva ens tänka på det.
I dag vill jag bara vara glad, men i stället tänker jag på detta.
Jag vet att ni är upptagna. Man har sitt egna, skola, jobb, kärlek och allt vad det är. Men det jag vill är ärlighet. Om ni tycker någonting om mig, säg det till mig. För det gör jag till Er.
Det känns jävligt tufft och jag känner mig något otroligt omogen om skriver detta. Men jag måste för annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det. Jag vill inte få någon att må dåligt men jag försöker förstå.
Det känns som om att varje gång jag berättar hur jag känner så får jag bara skit för det. Kanske ni inte vill se mig igen? Det skulle suga, men hellre det än att bry sig så, så mycket om folk som skiter i mig. Jag hoppas att jag har fel och att ni bara är upptagna. Det hoppas jag verkligen. Men om det inte är så. Säg det till mig i stället.
Kommentarer
Trackback
