Lackade till

I dag mitt i födelsedagsfikat (inte mitt då) frågade min nya chef mig vilken hundras jag hade. Hans min alltså. Omg!
Lilla kostymklädda, väldigt duktiga jag har sådanadära hundar!
Han sa att han var så rädd för dem och ställde de två (så fjantiga, men nästan. Obligatoriska?!) vanligaste frågorna, som nästan alltid ställs. Så gott som alltid.

Är de snälla?
Öhh. Nej jag har dem för att de är elaka? Eh typ, nej! De är världens snällaste!

Är de stora?
Där brukar jag alltid le lite. Den som ser 100% renrasig ut är upp till mina knän, knappt alltså, och jag är inte en speciellt lång människa. Sen den andra är strax över mina knän.

Roligt.

Men eftersom det är min favoritchef och alla de andra ansvariga för avdelningen var där så höll jag mig lugnt. Hann dessutom knappt börja förns en kollega till mig började försvara hundarna. Tro mig, hon är inte lätt att stoppa när hon väl börjat prata på.

Men när han kläckte ut sig, högt och tydligt "men de är ju kamphundar" ville jag bara smälla till min nya favoritchef.

Men nej då.

Sen började vi prata på om allt möjligt om rasen och så rann det ur sanden.

Irriterande bara, att det ska behöva vara så.

RSS 2.0